Outshine This!

Jag är med största sannolikhet gårdagens stora ekorrhjälte. Jag hade precis kommit hem efter en vända på gymmet när jag satte mig på mitt rum för att arbeta lite grann. När jag tittar ut genom sovrumsfönstret ser jag hur en liten, luden ekorrunge sitter i det höga nyuppväxta gröna gräset och bara mår allmänt bra, ni vet, minding her own business. Jag tänkte att det var väldigt vågat av den i och med att den fula, feta, svarta katten i tolvan-huset alltid stryker omkring här.

Just som tanken har tänkts så ser jag hur tolvan-katten dyker upp i mitt vänstra öga med fullt fokus på Kurre som nu sitter på bakbenen och har funnit stort nöje i ett vajande grässtrå. På mitt allra mest maskulina och auktoritära sätt slänger jag upp fönstret och morrar högt och ljudligt likt en lejonhane och både katten och Kurre vänder på sina huvuden och tittar på mig med vidöppna ögon. Tolvan-katten som i vanliga fall är väldigt rädd för mig (en annan historia, men han förtjänade det kan jag avslöja), ignorerar mig och sätter fart efter Kurre. Unge fröken ekorre finner räddning i planket som står intill men detta är endast en temporär lösning och utsikterna är inte de bästa förr Kurre.

Du ska ge fan i Kurre! ryter jag samtidigt som jag rusar ner för trapporna i huset och hoppar i ett par alldeles för små tofflor och springer ut genom ytterdörren. Springer jag höger så måste jag ta mig runt hela huset, springer jag vänster får jag hoppa över de uppgrävda dikena som far har gjort för att kunna anlägga en uteplats. Det är Kurres liv vi talar om här så jag vänder vänster och med tre spänstiga hopp i riktig "Christian Olsson"-anda övervinner jag vallgravarna och skrämmer över tolvan-katten till andra sidan planket. När jag nu kikar över planket så inser jag att jag står inför ett jobbigt dilemma. Den fula, svarta katten är kvar på andra sidan och följer Kurres varje rörelse som hon gör på min sida om planket. Om jag försöker skrämma Kurre in i skogen kan jag omedvetet skrämma över henne till hennes riktiga fiende och då är det god natt!

Då hör jag ett ljud bakom mig. Sakta vänder jag mig om och ser hur min lillebror står där med vilsen blick och undrar vad fan jag sysslar med. Jag förklarar hela händelseförloppet i ett enda andetag samt instruerar honom att ge mig lite stenar och kottar. Min nyanlända vapendragare och bror samlar på sig artilleri i min mening lite för lugnt tempo i denna kristid. Kurre har avancerat bortåt med tolvan-katten tätt inpå. När jag tillslut får de luftburna projektilerna i min näve har det blivit intensiv jakt och flykt bortanför den stora komposthögen. Det handlar om sekunder nu och jag rusar fram i mina alldeles för små tofflor och utstöter krigstjut i hopp om att skrämma bort kattfan. Jag kastar iväg en av mina strömlinjeformade krigskottar som slår hårt mot den plats som katten varit en halv sekund innan. Ett hjärtskärande pipande hörs och det som inte fick hända har hänt. Jag ser hur den fula, feta, svarta katten från tolvan-huset går upp på vägen bakom planket med Kurre i sin mun. Med en sista desperat, testosteron fylld attack som bubblar upp inom mig singlar jag iväg tre, fyra stenar mot katten. Jag ser hur den sista stenen tar mark alldeles framför nosen på kattfan och till min förvåning tappar jägaren sitt byte. Kurre kilar snabbt tillbaka in i skogen på vår tomt medan katten lunkar iväg åt motsatt håll. Där står jag, Ekorrhjälten (med viss assistans av min bror), på toppen av komposthögen i alldeles för små tofflor och siktar Kurre högt upp i en gungande nyutslagen björk.

-Jens